Som barn och tonåring har man nu som då känt sig orättvist behandlad. Om jag förbiser mobbning och liknande, som jag nog drabbades av under min skoltid, så fanns det andra saker som också kändes väldigt orättvisa.
Exempelvis har jag alltid velat få vara lucia. Då jag alltid tyckt om att sjunga och sång ligger nära i mitt släkte så har det alltid känts hoppfullt att någon gång under min skoltid få vara lucia. Men jag fick aldrig vara lucia. Det blev istället de som var blonda som blev valda till lucia, eller så valde lärarna ut en trevlig person, vare sig de ville sjunga, vara lucia eller inte. Såklart kan inte alla få vara lucia ett och samma år, men jag kände mig alltid orättvist behandlad varje år.
Nu läste jag för några dagar sedan en kolumn angående människor (hon själv) som aldrig fick ett stipendium i skolan: Annika Sylvin-Reuter: mitt stipendielösa liv - Svenska Yle ( <- länk) och fick igår indirekt uppleva samma sak fast lite annorlunda. Igår var det min lillebrorsas tur att få studenten och jag tycker att stipendieutdelningen i år i mitt gamla gymnasium var väldigt orättvis och jag blir arg och ledsen bara jag tänker på det. Anledningen är att min lillebror var en av de kring 5 stycken av 36 nya duktiga studenter som inte fick något stipendium.
Jag har alltid kämpat hårt och alltid varit glad när jag har fått ett stipendium vid varje gymnasieskolavslutning. Det har alltid känts som ett bevis på att de som kämpar också blir belönade, men eftersom jag själv vet hur mycket (eller lite) jag läste till studenten och jag också vet hur mycket min lillebror har kämpat under det här läsåret för att inte bara klara av studenten utan också få bättre slutbetyg än vad t.o.m. jag fick blev jag såååå arg att han inte fick ett enda stipendium. Detta då jag nog helt friskt fick ett stipendium för två år sedan när jag blev student och han aldrig fått något stipendium.
Som de sa innan utdelningen så är stipendierna ganska orättvist gjorda, när ett stipendium kräver att eleven/den studerande ska komma från den specifika byn, men nu talar vi om att endast 5 stycken av 36 blev utan stipendium och då fick vissa flera olika stipendier på samma gång. Hade man nu då inte kunnat ge åt allihopa då om vi talar om att endast 5 till skulle kunnat få, eller istället ge mycket färre ett stipendium för att inte de 5 som blev utan ska känna sig som jordens avskum? Här har alla 36 klarat av studenten, genomgått blod, svett och tårar och så får gymnasiet runt 5 stycken elever/studeranden att känna sig skit för det... Det känns så orättvist och fel så jag bara vill spy över det hela. Usch!
Här har min lillebrorsa jobbat häcken av sig (mycket mer än jag alls gjorde till studenten), varit en snäll elev/studerande som gärna talat med lärarna och varit social och för honom (och säkert de andra som blev utan) var det inte någon stor summa som skulle vara betydande, utan bara att få sitt namn sagt och få ett liiitet, liitet stipendium. Hallå, han fick ju bättre studentbetyg än mig och jag har alltid varit den bättre av oss två. Andra som inte känner honom kan inte förstå hur mycket han har kämpat och vad är tacken från skolan? Att ge flera andra elever/studerande som varit stökiga i klassen, mobbat eller inte brytt sig ett dugg ett fint stipendium...
Det hör livets gång att känna motgångar och förluster och visst, livet går vidare, men det finns saker som man kan hindra och som ett gymnasium som särbehandlar några få elever/studeranden så skulle det enkelt gått att göra det på ett annat sätt. Det här inlägget är också ett rop på orättvisa för hela stipendiesystemet som finns i många skolor och jag tycker verkligen att man kan se över vad som ska anses vara rättvist eller inte.
Jag är i alla fall så oerhört stolt över min lillebrorsa och som storasyster tänker jag i ren protest skämmas över mitt gamla gymnasium en lång tid framöver. Usch!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar